Mot Det Goda Samhället
Ett politiskt manifest för 2000-talet

Behovet av ädla mål i en splittrad värld

Jag har skrivit detta manifest för alla de som känner sig oroade över samhällsutvecklingen både lokalt och globalt, alla de som har en god vilja, men som känner sig rådlösa och pessimistiska inför framtiden. Jag vill formulera en hoppfull, men ändå realistisk vision om hur var och en av oss på ett meningsfullt sätt kan bidra till en bättre gemensam framtid. Denna vision tar som utgångspunkt att de traditionella politiska lösningarna har en begränsad förmåga att inspirera till optimism om framtiden, och söker därför efter alternativa öppningar. Manifestet startar med en bred översikt över några kärnproblem i vårt samtida samhälle, och pekar ut en rad frågor som behöver vår uppmärksamhet. Därefter diskuterar jag varför de konventionella politiska lösningarna är ineffektiva, och föreslår en riktning för sökandet efter en alternativ ansats. I manifestets centrala del föreslår jag en uppsättning humanistiska värden som jag ser som värdiga vårt djupa engagemang. Mitt hopp är att dessa värden ska kunna fungera som en slags samlingspunkt för vår goda vilja i en tid präglad av oro och förvirring. I det näst sista avsnittet pekar jag ut den nyckelroll som vår hantering av sociala konflikter har i en vision om en bättre framtid. Avslutningsvis understryker jag vilka konsekvenser denna vision har för våra dagliga liv, var vi än må tillbringa dem.


Översikt över problemen

Det finns en rad oroande trender såväl i samhället i stort som i våra dagliga liv. I nyheterna möter vi rapporter om arbetslöshet, ökande brottslighet, fall av hänsynslöst och meningslöst våld, miljöproblem och urholkning av etiska värden. I våra dagliga liv kanske vi känner en ökande känsla av osäkerhet, när vi hör om inbrott och rån i grannskapet, och vi ser fler missbrukare, skinheads, tiggare och andra marginaliserade personer på gatorna. Vissa delar av de städer vi bor i har blivit obehagliga att vistas i genom vandalism, nedsmutsning och klotter som uttrycker destruktivitet och främlingskap. Än mer oroande är den ökande förekomsten av etniska och religiösa konflikter. Många fall runt om i världen visar hur snabbt sådana konflikter kan slita sönder ett samhällets grundval, och utmynna i gränslöst våld, förföljelser och allmän förstörelse.

Ser vi lite djupare är det uppenbart att politikerna har ett minskande handlingsutrymme, beroende på ett krympande skatteunderlag, ökade kostnader för arbetslöshet, och internationalisering av kapitalflöden. Vem är då i stånd att göra något åt våra gemensamma problem?

Jag skulle vilja understryka betydelsen av att grundförtroendet för vår personliga säkerhet i vardagen riskerar att urholkas. Ett humant samhälle är mycket starkt beroende av att det finns ett rimligt mått av ömsesidig förtroende mellan människorna som lever i det. Vi måste kunna känna att vi kan röra oss på gatorna utan en ständig risk att få en kniv i ryggen. Om känslan av en rimlig säkerhet i vardagslivet urholkas så måste vi frukta det värsta hela tiden, och vi börjar undvika kontakt med vissa platser och vissa sorters människor. Vi kanske t.o.m. börjar fundera på att beväpna oss, eller vi märker att vi börjar fundera över hur man kan bli av med de människor som hotar vår livsstil. Jag tror att urholkandet av det ömsesidiga förtroendet var en nyckelfaktor i den jugoslaviska katastrofen. Rädsla leder till skapandet av barriärer och avståndstagande, en vägran att bibehålla kontakten med det som skrämmer oss. Främlingskap är både orsak och verkan: rädsla leder till avbrutna relationer, vilket förvärrar konflikteskalationen. Avbrutna relationer är ett av våra kärnproblem.

En minskad känsla av grundförtroende är en sida av myntet. På andra sidan finns bristen av en trovärdig och realistisk vision av ett bättre framtida samhälle. För några årtionden sedan mobiliserade och fokuserade progressiva visioner (teknologiska, liberala, socialistiska) enorma mängder optimism och konstruktiv energi. I vår nuvarande situation har vi svårt att känna särskilt mycket optimism kring de visioner som presenteras av de politiska rörelserna. Det är ett mycket stort problem i sig självt, eftersom vi inte kan samla våra krafter om vi inte har en orienterande vision, en gemensam myt, som kan ge oss känslan av att delta i en samlad ansträngning att nå ett gemensamt mål. Utan en vision om ett ädelt syfte känner vi oss maktlösa och ensamma, och vår förmåga att agera kraftfullt är begränsad. Inför de problem som nämndes ovan behöver vi dock mer än någonsin orienterande visioner.

Det finns ingen enda faktor som är ensam orsak till de sociala, ekonomiska och politiska problem vi brottas med, men jag skulle vilja peka på en dimension som hittills inte uppmärksammats särskilt mycket. Jag tror att de konservativa har rätt i viss mån när de ser försvagningen av den traditionella moralen som en huvudfaktor i den samtida utvecklingen. Men, till skillnad från dem tror jag att den konventionella moralens minskande inflytande är en naturlig och t.o.m. nödvändig del av en långsiktig utvecklingsprocess i samhället. Fler och fler människor blir riktiga individer, d.v.s. de vill skapa sig sina egna värden och normer om hur de ska leva och vad de ska tro på. I slutet av 1960-talet inträffade en kulturrevolution i Västvärlden, som var riktad mot konformism och oreflekterad tro på traditionella konventioner. Denna revolution var mycket framgångsrik, kanske för framgångsrik, men framgången kom mycket snabbare än många kunde hantera. Om vi tar bort de yttre moraliska strukturerna (konventionella regler och normer), så måste vi förlita oss på att varje individ utvecklar sin egen inre etiska hållning som gör dem till ansvarsfulla medborgare. Många växer dock upp i miljöer som inte erbjuder gynnsamma omständigheter för att utveckla en sådan inre moralisk struktur. Dessa människor har inte mycket som håller dem på plats som medborgare i ett modernt samhälle. De är mottagliga för attraktionen hos olika typer av sociala grupper som erbjuder orientering, och en del av dessa grupper är gäng, auktoritära aktivistgrupper, eller sekter. Vår rädsla att ett ökande antal desorienterade och besvikna människor ska dras till rörelser som utlovar betydelse och storhet genom förföljelse av andra, är inte ogrundad. Identitet är ett nyckelproblem: hur kan samhället erbjuda individerna möjligheter att utveckla godartade individuella och kollektiva identiteter? Vi behöver finna förebyggande strategier för att hantera den dystra möjligheten av ökande främlingsfientlighet.

Slutsatsen av denna diskussion är att vi behöver en orienterande vision som kan inspirera optimism och skapa en känsla av en gemensam riktning. Visionen får inte väja för att direkt möta allvarliga sociala problem, även om de är skrämmande, och den måste vara relevant på ett handfast sätt, både i våra vardagsliv och för samhället som helhet.


Konventionella strategier, och deras begränsningar

Konventionella politiska strategier för att hantera sociala problem, vare sig de är konservativa eller radikala, har två grundläggande problem som begränsar deras möjligheter att bli framgångsrika.

Det första av dessa är en överdriven tro på reformer av samhällets yttre strukturer (t.ex. lagar, skatter, välfärdssystem, etc.) som huvudvägen för att förändra samhället. Det fåfänga i denna ansats blev grällt synlig i de socialistiska länderna, där visioner av ett klasslöst och humant samhälle genom social revolution mötte en grym verklighet när strategierna genomfördes. Vackra ideal kan inte realiseras utan en motsvarande förändring av medborgarnas och ledarnas inre, d.v.s. värden, motivation, förhållningssätt. Det ser t.o.m. ut som om många strukturella problem, som sociala och ekonomiska orättvisor, är sekundära, snarare än direkta orsaker till lidande. Det skulle vara möjligt att åtgärda många sociala problem om majoriteten av medborgarna hade en stark förankring i allmänmänskliga värden.

Det andra problemet som konventionella politiska strategier lider av är att hela det politiska systemet genomsyras av en motståndarmentalitet. Själva grundlogiken i det politiska systemet baseras på idén om konkurrerande perspektiv. Politiker förväntas dels vara fast förankrade i en specifik helhetspolitik, dels vara skickliga i att förkasta och nedvärdera de helhetslösningar som förs fram av de politiska motståndarna. Det minskande intresset för traditionell (parti-)politisk aktivitet från medborgarnas sida kan till viss del faktiskt vara ett positivt tecken. Jag tror att många av oss har kommit att betrakta mycket av den politiska debatten som meningslös och improduktiv. En stor del av samtidens samhällsproblem härrör just från den vitt spridda tendensen att hålla fast vid fixerade ståndpunkter. Vi behöver inte en ny helhetslösning för hur det goda samhället ska se ut. Försöken att driva igenom en viss ideologi på de politiska motståndarnas bekostnad är en viktig del av grundproblemen. Det största hindret mot universell medkänsla är vår begränsade förmåga att mentalt hantera konkurrerande perspektiv utan att känna ett behov av att förkasta och nedvärdera de perspektiv vi inte känner oss tilltalade av. Naturligtvis finns det mycket grundläggande och viktiga skillnader i värden mellan individer och grupper. Dessa skillnader ska inte slätas över. Problemet är att det konventionella sättet att hantera skillnader i värden och världsbilder verkar skapa fler problem än det löser.

Vi har koncentrerat oss alltför mycket på fel problem. De mest pressande problemen har inte att göra med bristfälliga samhälleliga strukturer. Det finns allvarliga problem med fattigdom, diskriminering och våld, men inget bättre samhälle kommer att komma till stånd genom strukturella reformer om de mentala strukturer förblir desamma.


En alternativ ansats

En alternativ ansats till politiskt förändringsarbete måste kunna lösa de två problem som nämndes i föregående avsnitt.

Jag tror det är viktigt att vi breddar vår föreställningar om vad politisk verksamhet är. Konventionella föreställningar betonar beslutsfattande i politiska institutioner, kanske också att mobilisera allmänheten kring vissa värden och en viss politik. Vi behöver komplettera den föreställningen med en mindre synlig, men mycket viktig dimension, nämligen hur vi agerar i förhållande till varandra som individer och grupper, och hur vi upplever våra identiteter och våra drivkrafter. Medan konventionella politiska strategier söker lösningar genom reformer av yttre strukturer, så betonar den alternativa ansatsen ett kontinuerligt och handfast arbete med våra inre strukturer: våra värden, attityder och hur vi agerar mot varandra. Transformation av hur vi relaterar till andra personer och grupper i samhället är att arbeta med de sociala problemens kärna. I senare avsnitt ska jag ge en rad konkreta förslag kring vad detta innebär i praktiken.

En alternativ ansats måste finna vägar att gå bortom den motståndarmentalitet som genomsyrar den samtida politiska arenan. Det är föga meningsfullt att göra en viss ideologi, grupp eller organisation ansvarig för alla typer av ekonomiska och politiska problem. Inte heller kan lösningen sökas i genomförandet av ett alternativt politisk program genom riksdagsbeslut. Eftersom de utopiska visionerna om det Goda Samhället förlorat sin dragningskraft måste våra orienterande visioner i stället fokusera på fruktbara sätt att arbeta med förändring. Ingen av oss är i stånd att göra en vettig konstruktionsritning till ett idealt samhälle. Vi behöver därför förändra våra föreställningar om hur politiska visioner ska se ut. I stället för färdiga lösningar bör vi fokusera på konstruktiva processer.

Orsakerna till sociala problem kan inte hänföras till individer eller grupper med moraliskt förkastliga motiv, utan i ett utbrett främlingskap inför våra egna goda sidor. Okunskap om möjligheterna att finna en djup tillfredsställelse i ett mer altruistiskt perspektiv leder oss till destruktiva förhållningssätt. Ett fokus på den roll grundläggande identiteter och motiv spelar innebär att en viktig del av en alternativ politisk aktivism är att lägga större vikt vid de positiva bidrag vi har att erbjuda världen runtomkring oss, snarare än på hur andra människor och samhället borde se ut.

Detta manifest bygger på ett grundläggande förtroende för möjligheten av mänsklig utveckling. Svåra sociala problem kan hanteras om vi kan frigöra den utvecklingspotential vi bär på.


Värden värda att stå för

I detta avsnitt föreslår jag en rad grundläggande värden som jag tror kan fungera som meningsfulla riktlinjer både för vårt sätt att möta varandra i våra vardagsliv och för politiska aktiviteter. Genom att lista och beskriva dessa värden har jag försökt formulera en orienterande vision som är värd vårt djupaste engagemang. Ett sådant högt satt mål kan bara uppnås om värdena uppfyller följande villkor:

(1) De måste uppleva som universellt giltiga: d.v.s. vara meningsfulla i alla typer av sociala och kulturella sammanhang;

(2) De måste upplevas som handfasta utmaningar på ett personligt plan, så att vi kan känna att det skulle göra en påtaglig skillnad i våra liv om vi kan förverkliga dessa värden;

(3) De måste kunna omsättas i vardagslivet på ett mycket konkret och omedelbart sätt;

(4) De måste ha potentialen att vara verklig transformativa i samhället; d.v.s. om de verkligen tas på allvar i sociala, politiska och ekonomiska aktiviteter måste de förändra sättet vårt samhälle fungerar i en positiv riktning.

Bara om dessa villkor är uppfyllda kan vi känna att förverkligandet av dessa värden är en viktig utmaning, bara då är förutsättningarna uppfyllda för ett starkt och livskraftigt engagemang. Villkoren innebär också att det bör vara en krävande uppgift att verkligen använda dessa värden som riktlinjer i det dagliga livet. Jag tror att de värden jag formulerar nedan verkligen har en potential att utgöra ständigt närvarande utmaningar. Det är viktigt att understryka att det ligger i dessa principers natur att de inte kan införas per beslut, eller realiseras i alla lägen. De är snarare tänkta som riktpunkter för att granska hur vi egentligen umgås med varandra, såväl i vardagen som i det organiserade politiska livet.
Jag har delat in kärnvärdena i tre grupper. Den första gruppen kallar jag djupdemokrati. Värdena i denna grupp handlar om hur vi agerar gentemot andra, och de utmanar oss att demokratisera våra konkreta relationer till varandra i vardagslivet. Den andra gruppen kallas välvilja och medkänsla, och representerar önskvärda principer för vår allmänna inställning till omvärlden. Den tredje gruppen, civilkurage, påminner oss om behovet av att verkligen omsätta våra värden i praktiken.

I. Djupdemokrati

1. Strävan mot principen att andra ska ha frihet att fatta sina egna beslut, d.v.s. att så långt som möjligt och rimligt undvika att använda tvång, manipulation, känslomässiga påtryckningar, diagnosticerande och ovillkorliga krav.
Denna princip kan låta simpel, men en noggrann och ärlig granskning av vårt eget dagliga agerande visar vanligen att det är mycket svårt att helt avstå från att försöka manipulera andra att göra som vi själva vill. Sådana manipulationer kan ibland vara mycket subtila, som t.ex. att aktivera andras skuldkänslor, använda förtäckta hot, antyda belöningar, eller sätta etiketter på andras beteende på ett manipulativt sätt (t.ex. ”du är självisk”). Denna princip innebär givetvis inte att vi ska avstå från att försöka påverka andra, bara att de medel vi använder ska vara fria från manipulation.

Principen ska gälla grupper såväl som individer, t.ex. minoritetsgrupper. Det kan finnas goda skäl att avvika från principen, t.ex. när en grupp inkräktar på andras rättigheter. Det viktiga är dock att ett starkt engagemang för valfrihetens princip innebär att varje fall där man gör avsteg från den bör vara en anledning till att granska om argumenten för att göra det verkligen är hållbara. Detta värde tar oss till själva kärnan av politiskt och personligt förtryck, därför att det utmanar oss att noggrant skärskåda varje fall där personer eller grupper nekas rätten att fatta sina egna beslut.

2. Varje person och grupp ska ha rätt att uttrycka sina angelägenheter, och att få dem behandlade.
Denna princip bygger på en grundläggande beredskap och villighet att lyssna till och bearbeta de problem och argument från både individer och grupper som av olika skäl har det svårt att bli hörda. Den svåra delen av detta är inte rätten att få ge uttryck för det som känns angeläget, utan förpliktelsen att lyssna. Om detta elementära värde tas på allvar i nationell och internationell skala kan konsekvenserna bli långtgående.

3. Egna behov och intressen, som t.ex. integritet och självförverkligande, ska hävdas utan våld.
Vi har rätt att sträva efter att tillfredställa våra behov och intressen, inte minst våra behov av personlig och kollektiv integritet, och våra behov av att förverkliga våra unika möjligheter. Ett bättre samhälle växer inte fram ur förnekandet av egna intressen. Hävdandet av individuella och gemensamma intressen får dock inte drivas med våld, vare sig fysiskt eller indirekt. Till indirekt våld räknas här beslut utan konsultation, och andra typer av överkörning.

4. Strävan efter att relatera till de goda och sunda sidor som finns i varje mänsklig varelse.
En vanlig konsekvens av att man blir inblandad i konflikter är en minskad förmåga att varsebli motpartens konstruktiva sidor. Det är bekvämt att sätta nedsättande etiketter på de som vi upplever som problematiska. Det är också bekvämt att lägga skulden för oönskade händelser eller förhållanden på någon person eller grupp som ses som makthungrig, girig eller likgiltig. Det kan krävas en avsiktlig ansträngning att bibehålla öppenheten för andras komplexitet, och att hålla fast vid föresatsen att relatera till de goda och konstruktiva sidor som alltid finns i varje människa. Vissa människor är djupt fästa vid sina egna intressen och perspektiv, men det finns alltid någonstans en del som är beredd att bidra med något som är bra för andra.

5. Föresats att vara uppriktig, att avstå från dolda agendor.
Öppenhet med våra behov och intressen är viktigt inte bara som en allmän etisk princip, utan också som en metod för att skärskåda hur vår egen motivation är beskaffad. Om vi upptäcker att vi faktiskt har en dold agenda, avsikter som vi inte vill avslöja för andra, då finns det starka skäl att undersöka orsakerna till varför vi inte vill visa öppet vad som driver oss.

II. Välvilja och medkänsla

6. Föresats att ta omsorg om allas välbefinnande, oberoende av gruppmedlemskap, samtidigt som vi sörjer för vårt eget och våra närmastes behov.
Denna föresats är främst riktad mot gruppegoism, d.v.s. när man är starkt identifierad endast med en viss grupps intressen i motsättning till andras. Vi har givetvis rätt att se våra egna och våra närmastes behov och intressen som viktiga, men denna omsorg om de närmaste bör vara placerad inom ramen för ett grundläggande engagemang för universell omsorg.

7. Respekt och medkänsla för grundläggande mänskliga behov (t.ex. överlevnad, säkerhet, näring, respekt, självkänsla, stimulans), var det än finns människor som lider brist.
Alla människor har samma grundbehov, och samma grundläggande känslor. Respekt och medkänsla för kränkningar och brist, var de än förekommer, är viktiga värden. Detta kan vara ett extra viktigt tema i förhållande till grupper som vi har negativa känslor inför. Förmågan att relatera empatiskt till lidande i vilket sammanhang det än förekommer är helt centralt för en upplyst politisk hållning, och ett kraftfullt motmedel mot gruppegoism.

8. Föresats att erbjuda de goda kvaliteter vi har till andra - att ge ett positivt bidrag.
Ett engagemang för välvilja innebär att sörja för att vårt utbyte med omvärlden innehåller mer positiva än negativa bidrag. Vi bör använda vår unika individualitet för att bidra med något som ökar andras välbefinnande, vilket för varje enskild person är något unikt.


III, Civilkurage

9. Strävan efter mod att stå för våra ädlaste värden, att försvara dem när de är hotade.
De värden som beskrivs här är inte värda mycket om vi inte är beredda att verkligen stå för dem när situationen så kräver. Detta innefattar beredskapen att gå emot den rådande uppfattningen och stämningen i grupper vi tillhör, något som kan kräva ett stort mått av civilkurage.

10. Föresats att bidra till att det ömsesidiga förtroendet i samhället upprätthålls och stärks.
Ett humant samhälle vilar ytterst på ett grundläggande ömsesidig förtroende mellan medborgarna. Bara om vi i rimlig utsträckning känner oss säkra, bara om vi i det stora hela kan räkna med andra välvilja, är det möjligt att lämna försvarshållningar och aggressivitet därhän. En grundkänsla av förtroende skapas och upprätthålls genom vårt sätt att bete oss mot varandra i offentligheten. Varje dag bidrar vi till att skapa ömsesidigt förtroende genom att förhålla oss anständigt och välvilligt till varandra. De små omtänksamma handlingarna och vårt kroppsspråk signalerar till andra att vi inte kommer att göra dem illa, och att vi har en god vilja.

Aktsamhet vad gäller att bidra till att bygga upp det ömsesidiga förtroendet i det offentliga rummet är ett mycket viktigt bidrag till att skapa förutsättningar för det Goda Samhället.

Jag ser inte dessa principer som naiva. Det är självklart att det i många situationer inte är rimligt att leva upp till dem helt och fullt. Jag tror dock att de är mycket kraftfulla verktyg för att skapa en känsla av att det finns mål att sträva mot, beständiga mål som inte förlorar sin aktualitet. De kan också hjälpa oss att tydligare se vilka begränsningar som finns i konventionella politiska program och strategier.
Det kan kanske vara bra att föreställa sig dessa värdens grundanda (snarare än de exakta formuleringar som används här) som en god kraft i världen. Ju starkare och mer inflytelserik denna kraft blir, desto större är chanserna att vi kan skapa ett mer upplyst samhälle. Närhelst vi lyckas omsätta dessa värden i våra handlingar så bidrar vi till att stärka denna kraft. Med ett sådant perspektiv är det möjligt att på ett meningsfullt och effektivt sätt bidra till en positiv förändring av samhället varje dag, genom vårt sätt att förhålla oss i de vardagliga mötena. Denna form av politiskt arbete behöver inte vänta på tillräckligt med röster i valet, inte heller på att budgeten ska bli större. Detta politiska arbete pågår ständigt inom oss själva och i våra möten med andra.


Konflikter som hävstänger för social förändring

Jag tror att konstruktiv bearbetning av konflikter kan komma att bli en av de viktigaste hävstängerna i en samhällelig omvandling, förutsatt att vi är beredda att betrakta konflikter som utmaningar till förändring snarare än som besvärliga hinder. Det finns en rad argument som talar för att konfliktbearbetning kan spela en nyckelroll i en långsiktig politisk strategi.
Konflikter bygger alltid på någon slags beroende: någon annan kan blockera oss från att nå något som är viktigt för oss. Konflikter uppkommer därför att det är något som är betydelsefullt för de inblandade. När vi blir personligen indragna i en allvarlig konflikt möter vi en möjlighet att skärskåda vad det är som är viktigt för oss, och varför. Var vi än möter sociala konflikter kan vi räkna med att det är något viktigt som pågår. Jag föreslår att vi ska betrakta konflikter som värdefulla visare som pekar ut behov av social förändring. Vi har alla våra egna världsbilder som talar om för oss vad som är intressanta och viktiga teman. Vår världsbild kan ha lett oss till en slags handlingsprogram som gör oss blinda för de teman som är mycket viktiga för andra. Öppenhet att möta fenomenet sociala konflikter, var de än uppträder, ökar därför våra möjligheter att utvidga vår världsbild och övervinna begränsande förgivettaganden. Jag tror att sociala konflikter bär med sig en verklig förändringspotential, därför att om vi tar dem på allvar måste vi vara beredda att omvärdera våra ideologier och handlingsprogram. Härigenom kan konflikthantering bli ett kraftfullt sätt att gå bortom motståndarmentaliteten, d.v.s. tendensen att försöka driva igenom vårt eget perspektiv på bekostnad av andras.

Konflikter uppstår därför att en eller flera parter hindras att uppnå något de vill. Om en part i en konflikt inte kan nå sina mål vare sig med fredliga eller våldsamma medel, då kör man fast. Dessutom brukar akuta konflikter mobilisera mycket energi. Så länge vi inte har några konflikter så kan vi inrätta oss bekvämt i livet, och undvika att möta våra egna begränsningar. Konfliktens smärta kan, i gynnsamma fall, bidra till att ge oss den knuff vi behöver för att göra en extra ansträngning att finna nya vägar förbi konfliktens låsningar. En del konflikter kan därför hjälpa oss att förvandla konventionella trosföreställningar, självbilder, motiv och beteendemönster. Här finns en enorm potential för social och personlig utveckling – förutsatt att vi kan skapa gynnsamma förutsättningar för att bearbeta konflikterna.

Konstruktiv bearbetning av konflikter är beroende av att vi kan skapa mötesplatser, situationer med en tillräcklig grad av säkerhetskänsla. En sådan plats uppkommer genom att skapa genuin kontakt. Mötesplatser med säkerhetskänsla möjliggör en minskning av oro för att situationen ska förvärras ännu mer, och öppnar därigenom utrymme för förändring. Under arbetet med konflikter kan det bli nödvändigt att skärskåda själva grundvalarna för vår egen position: vår identitet. Kanske finns det något i vårt eget perspektiv som kedjar fast oss i en olöslig situation. Kanske kan vi upptäcka värden som är mer tillfredsställande än de vi tidigare betraktat som de enda av betydelse.

En avgörande faktor i konstruktivt konfliktarbete är legitimitet. Om resultatet av en konfliktlösningsprocess inte betraktas som legitimt av alla parter, då var lösningen inte framgångsrik, även om ingen bättre lösning var möjlig.


Konkreta utmaningar i vårt eget vardagsliv

Syftet med detta manifest är att formulera en konkret och realistisk vision för politisk aktivism, en vision som kan tjäna som en orienterande plattform för dem av oss som känner ett behov av att gå bortom konventionella strategier och hållningar. Den viktigaste utmaningen för en sådan vision är att ge meningsfulla förslag kring hur var och en av oss kan omvandla ädla visioner till praktisk handling. Jag har argumenterat för att det är önskvärt att utvidga vår föreställning om vad politiskt arbete är från ett smalt fokus på formell politik till att inkludera alla sorters sociala interaktioner. Politik är, i detta perspektiv, att arbeta med att omvandla hur vi relaterar till varandra och till större samhälleliga frågor. Att använda de värden som skisserades tidigare som riktlinjer för både vardagliga interaktioner och i organiserat politiskt arbete i partier, organisationer och sociala rörelser kan vara ett mycket effektivt sätt att bidra till ett mänskligare samhälle. Vi kan känna att vi är delaktiga i ett meningsfullt sökande efter en mer njutbar värld genom att utveckla mer medvetenhet och omtanke vad gäller hur vi förhåller oss till varandra.

Den vision som målats upp här utgör en utmaning att gå bortom de konventionella ramarna. Vi kan alla bidra till att införa och konsolidera en ‘upplyst’ medvetenhet på alla nivåer i samhället. I den privata sfären genom att lära oss att skapa utrymme för andras uttryck, och genom att kommunicera utan tvång; i det offentliga genom att bidra till att stärka det ömsesidiga förtroendet genom små handlingar som förmedlar respekt och hjälpsamhet; och i den formella politiska sfären genom ett fast engagemang för öppenhet, lyssnande, universell omsorg och en vilja att konstruktivt möta vadhelst som behöver vår uppmärksamhet, t.ex. genom konfliktbearbetning. Ofta lämnar oss de yttre omständigheterna bara begränsade möjligheter att leva upp till idealen. En tydlig vision av vad vi önskar oss kan dock hjälpa oss att se de förändringsmöjligheter som är inom räckhåll för oss i vår egen dagliga verksamhet.

Not: Denna text skrevs ursprungligen 1997 och har tidigare varit publicerad på ett par obskyra hemsidor.

Jordan, T. (2002), http://arbetsplatskonflikt.av.gu.se, Institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.