Artikeln skrevs ursprungligen för Rudolf-Steinerskolans i Göteborg meddelandeblad.

Aggressivitet och våld är ett tema som man måste brottas med ständigt i alla skolor. Oftast är det pojkar som står för det direkta våldet, även om flickor också kan vara grymma och hårda. Vad beror våldstendenserna på, och hur kan vi hantera det i skolan? Den schweiziske barn- och ungdomspsykologen Allan Guggenbühl har arbetat med krisinterventioner i skolor under många år. Med en bas i jungiansk psykologi har han utvecklat en rad tankar och metoder för att få grepp om destruktiva tendenser i skolvärlden. Jag har nedan sammanfattat några av de tankegångar Guggenbühl presenterar i två av sina senaste böcker (för referenser, se slutet av artikeln). Jag tror att dessa idéer kan vara en fruktbar utgångspunkt för en grundligare diskussion om hur vi hanterar våld och aggressivitet i vår egen skola.

Gänget som en väg bort från mamma

När pojkar kommer upp i 6-7-årsåldern börjar de allt starkare orientera sig bort från den slutna familjen, där föräldrarna dominerar. De upptäcker att de kan skapa sig en värld där föräldrarna inte längre har den totala makten. Detta sker genom att pojkarna tyr sig till varandra, och bildar en gemenskap av jämnåriga. Gruppen av pojkar blir för dem en social verklighet som i hög grad är oberoende av de vuxnas regler och normer. Detta är fascinerande och ger en känsla av spänning, oberoende och makt. Tidigare var de bara delar av en familj, nu blir de också delar av en grupp som styr sig själv. Gruppen ger pojkarna möjligheten att känna att de kan tillägna sig världen. I gänget upplever sig pojkarna inte som separata individer med individuella föreställningar om rätt och fel, utan som delar av en grupp. Gruppens regler, roller och värden bestämmer vad den enskilda pojken gör, tycker och tänker.

Gruppen försöker skapa en motvärld till de vuxna, därför tyr man sig till en jargong och en stil som avviker från föräldrarnas värden. Kan man provocera fram en negativ reaktion från föräldrar eller lärare förstärks känslan av makt i gruppen.

Våldets roll

Pojkarna dras till våld och aggressivitet därför att de där känner en existentiell utmaning. I konfrontationerna prövas mod och kraft. Där kan man bevisa för sig själv och för omvärlden att man är tuff och stark, att man klarar av att ta stötar. I konflikterna med jämnåriga möter barnen de mörka sidorna av människan, och utvecklar sätt att hantera dessa.

En väl fungerande grupp utvecklar ritualer som håller våldet inom rimliga gränser. Det kan t.ex. vara regler för hur man får och inte får slåss, eller procedurer för att lösa motsättningar. Ritualerna tillåter att destruktiviteten finns, men hindrar den från att urarta. Det är bara barnen själva som kan utveckla och bära sådana ritualer. Det är en illusion att tro att våld och aggressivitet kan avskaffas ur barnvärlden. Som vuxna bör vi inrikta oss på att göra vad vi kan för att det ska uppstå en miljö där barnen kan hantera aggressiviteten när den dyker upp. Vi kan inte ta bort eller lösa problemen, men vi kan underlätta utvecklingen av de konstruktiva krafterna. Om barngruppen fungerar dåligt är det lätt hänt att enskilda barn som av personliga skäl är extra destruktiva anger stämningen i hela gruppen.

"Heile Welt"

Om man som lärare intar en "Heile-Welt-hållning", d.v.s. är helt avvisande till alla uttryck för aggressivitet och våld, blir effekten ofta tvärtemot vad man avsåg. När auktoritetspersoner förmedlar att alla sorters aggressivitet är förkastliga får barnen snabbt en känsla av att de själva är moraliskt vanartiga, eftersom de faktiskt känner en glädje i aggressiva lekar och fantasier. En sådan "Heile-Welt-Haltung" kommer ibland till uttryck genom att destruktiviteten ses som något som kommer utifrån. Våldet är då något främmande som tränger in i barnens värld, från TV, video, föräldrar eller problemelever. Visst är det viktigt att söka efter orsaker till våld och destruktivitet. Destruktivt beteende kan vara ett nödrop från ett barn som inte fått chansen att utveckla äkta relationer i en varm och förtroendefull miljö. Det våld som finns i massmedia spelar säkert också en destruktiv roll genom att överbelasta barnen med negativa impulser och förebilder. Aggressivitet är dock något som hör till den mänskliga naturen, något som funnits långt innan TV. Vi måste därför gemensamt ta ansvar för hur vi hanterar denna gemensamma angelägenhet. Våldet kan inte fås att försvinna en gång för alla, utan utgör en bestående utmaning.

En utpräglad "Heile-Welt-Haltung" från föräldrars och lärares sida kan förvärra problemen. Barnen känner intuitivt att de vuxnas hållning är förljugen, och kompenserar ensidigheten genom att iscensätta den aspekt som de vuxna försöker förneka. Detta problem kan bli extra starkt i Waldorfskolor, där det finns ett anspråk på höga moraliska och andliga ambitioner. En del barn reagerar mot den officiella inställningen (som de känner av även om den inte predikas i klartext) genom att bete sig på ett sätt som går rakt emot den andliga resning som eftersträvas.

Lärarens roller

Som lärare måste man ta avsked från idealföreställningen om en fridfull och harmonisk undervisningssituation. I klassen har läraren två roller. Å ena sidan är han eller hon barnens pedagogiska ledsagare och stöd i utvecklingsprocessen. Å den andra sidan är läraren barngruppens överledare, gängets högsta chef. För att hindra att skuggkrafterna tar över måste läraren utgöra en arketypisk motpol och företräda överjaget som tar avstånd från våldet. I sin roll som gängledare gäller lärarens intresse mindre det enskilda barnet, och mer gruppens teman och dynamik. Gängledarens roll är att fastställa gruppens gemensamma riktlinjer.

Barnen vill dock inte rätta sig efter riktlinjerna, vilket förstås är svårt för läraren att acceptera. Även om barnen gör allt vad de kan för att sabotera reglerna, så behöver de på ett djupare plan sin gängöverledare. De vill ha någon som fastställer de grundläggande reglerna, även om de sedan inte vill följa dem. När läraren på ett tydligt sätt förmedlar sina föreställningar får barnen det riktmärke de behöver för att hitta fram till egna hållningar och ritualer. Dessa kanske inte helt stämmer överens med lärarens föreställningar, men de har större förutsättningar att fungera. Härigenom kan barnen få möjlighet att mobilisera sina egna krafter mot aggression och våld.

En skolhuskultur som stöd

En tydlig skolhuskultur är ett mycket viktig led i skolans hantering av våldstendenser. Både utomstående och elever uppfattar skolan som en helhet. Även om läraren tycker att det inte går att jämföra olika lärare och deras klasser med varandra, så uppstår ändå en bild av hur enskilda skolor "är". Denna bild av den enskilda skolan bör lärarna arbeta medvetet med. Skolhuskulturen innehåller gemensamma föreställnngar om hur man från skolans håll förhåller sig till en rad företeelser: Hur hanterar man våld? Hur hanteras konflikter? Hur ser man på föräldrarnas roll? Hur förhåller man sig som rastvakt? Hur ser man på samarbete i lärarlag? Vilken betydelse har betyg? Hur integrerar man utländska barn? Hur ser man på föräldrar som blandar sig i undervisningen? Ska man ge straff för vissa förseelser, och i så fall hur?

Som lärare måste man avsätta tid och energi till att gemensamt utveckla en tydlig skolhuskultur, även om man inte tycker att man har vissa problem i sitt eget klassrum. Det kan vara en svår process att arbeta sig fram till gemensamma föreställningar, eventuellt kan det vara klokt att ta hjälp av en utomstående person som kan leda processen. Skolans riktlinjer måste förmedlas muntligt till barnen i former som innehåller intrycksfulla bilder och uttryck. Barnen kommer inte att rätta sig efter dessa riktlinjer till punkt och pricka, men deras existens gör det lättare för barnen att själva utveckla sina egna ståndpunkter i olika frågor.

Många gånger är det en fördel att offentligt informera om incidenter där elever varit inblandade, t.o.m. med de berördas namn. Om det blir offentligt vad som hänt och vem som varit inblandad stärks den sociala kontrollen. Det är viktig att våld inte får ske i det fördolda. Genom ett offentliggörande får de som varit inblandade klart för sig att deras beteende utesluter dem från en gemenskap. Genom att offentliggöra händelseförlopp och namn på inblandade sensibiliseras man också barnen för lärarnas och föräldrarnas föreställningar om var gränserna går. Naturligtvis får man inte låta ett offentliggörande bli den enda åtgärden, utan man måste föra samtal direkt med de som varit inblandade i en incident.

Det är tveksamt om en tydlig skolhuskultur kan utvecklas spontant. Normalt behöver skolan en pedagogisk ledare, som dels representerar skolan utåt, dels känner ett särskilt ansvar får skolans riktlinjer. En sådan person med särskilda befogenheter har till uppgift att ständigt föra upp frågor kring skolhuskulturen på dagordningen.

Böcker av Allan Guggenbühl:

- VŒldets kusliga fascination. Att hantera destruktivt beteende och mobbning bland barn och ungdomar. Natur och Kultur, 1998. I denna bok finns också en beskrivning av Guggenbühls metod för krisinterventioner i skolor med problem (Mytodrama).

- Männer, Mythen, Mächte. Was ist männliche Identität?, Stuttgart: Kreuz-Verlag 1994.

Jordan, T. (2002), http://arbetsplatskonflikt.av.gu.se, Institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.